Den förmedlande läraren – en 400-årig överlevare.

Vår skolminister har “återmyntat” begreppet klassrumsundervisning i den skolpolitiska debatten, som om den varit borta från skolan. Men i sanningens namn så är det den metod man tillämpat hela tiden. Denna metod bygger på “förmedling av kunskap, från subjektet (läraren) till objektet (eleverna) inom ramen för lärarledd klassrumsundervisning.”

Vad menas då med förmedlingspedagogik och dess inriktning?
”Förmedlingspedagogik innebär att läraren överför kunskaper,
erfarenheter och värderingar till den passivt mottagande eleven.” (Pedagogisk uppslagsbok).

“Användandet av förmedlingspedagogik bygger på förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap som kan beskrivas och målrelateras i läro- och kursplaner, utbildningsprogram, vetenskapen och läroboken.” (Granberg 2004)

Bild www.google.com

Förmedlingspedagogiken är den mest förkommande klassrumspedagogiken i våra svenska skolor allt sedan “urminnes tider”. Skolpolitiker utgår ofta från att den är den enda “riktiga” metoden man ska använda för en effektiv undervisning, dvs “ lärarledd klassrumsundervisning.” (Skolministerns vision)

Den undervisning man då måste använda i vardagen är någon typ av “normalstudiegång”, (dvs. en väg för alla), ett begrepp som inte går att definiera i sinnevärlden. För hur ser då “normaleleven” ut? Trots att denne är svår att definiera så används begreppet som om det är en “sanning.”

Roger Säljö (2000)  pekar på lednings- och överföringsmetaforen, vilken bygger på att en lärare överför information till en grupp elever som mottar den. När informationen sedan finns lagrad hos
eleven är allt klart. Där eleverna sedan förväntas kunna plocka fram relevant kunskap ur sitt kunskapsförråd när situationer för detta uppstår och sedan tillämpa denna.

Bild www.google.com

“Säljö tar också upp att i den väv av föreställningar som hör ihop med lednings- och överföringsmetaforen finns ett antagande om att kunskap är något som är en sann avbildning av verkligheten. Att kunskap skulle vara något som alla är överens om är en myt.” (Lagerfjärd 2004)

Av Säljös text kan vi förstå att förmedlingspedagogikens “väsen” är ett statiskt lärande utifrån en redan “förutbestämd kunskapsmängd.” Flera forskare visar på svagheter med förmedlingspedagogiken i en klassgrupp, svårt att individualisera, eleverna måste följa “normalstudiegången”, liten plats för individuell återkoppling m.m

Kan förmedlingspedagogik och progressiv pedagogik förenas?
Granberg (2004) diskuterar om förmedlingspedagogik och progressiv pedagogik kan förenas i en pedagogisk modell. Han bedömer att det troligen är möjligt, men att det kräver en insikt om den pedagogiska kärnfrågan: Lära eller läras. Det är viktigt att förstå tankar och synsätt inom förmedlingspedagogiken och den progressiva pedagogiken för att komma framåt. Att använda erfarenheter och moderna metoder är då didaktikens framgångsväg.

Skolministern utgår från att alla andra metoder än förmedlingspedagogiken lämnar eleverna “i sticket” vilket inte är sanning. Elevaktiva metoder bygger på en subjekt till subjektrelation, vilket ger alla elever en bättre anpassad undervisning, på individuella villkor, anser skolforskarna och även jag.

Hittills har den progressiva pedagogiken alltid fått ge vika till förmån för förmedlingspedagogiken. Metoder som i grunden är över 400 år gamla måste omprövas nu på 2000-talet med datorer, mobiltelefoner och andra möjligheter. Detta måste ske snarast innan skolresultaten helt ramlar i botten. Nutidens elever känner sig inte hemma i vår nuvarande gamla skola. Det är snarare det som gör att skolresultaten faller, inte att man är ovillig att lära, menar jag.